Ho. Ho. Ho.

[UnOrthOdOx]

What's your guys' favorite Holiday Poem?

If I get around to it, I may have to re-write one for this game...

[Lancer]

Merry Christmas

...twas the night before Christmas
and all through the mouse
the digestive juices were stirring
of the cat of the house...

Wrote that myself over 20 years ago.

[Zoid]

I like "The Gnome" ("Tomten") by swedish poet Viktor Rydberg published in 1881. It's translated to english, but I can't find it online... It's basically about the old "tomte" long before he was the jolly Santa Claus seen in Coke commercials... A tomte (pronounced [ˈtɔ`mːtɛ]) or nisse ([ˈnìsːɛ]) is a mythical creature of Scandinavian folklore originating from Norse paganism. Tomte or Nisse were believed to take care of a farmer's home and children and protect them from misfortune, in particular at night, when the housefolk were asleep.

http://en.wikipedia.org/wiki/Tomten

Some swedih gobbledygook for you

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen ---
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; ---

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

[UnOrthOdOx]

Ooooo. Zoid, you and I need to have a LONG conversation about scandinavian folklore. Especially those deemed dangerous.

"The Gnome"

Now I'm curious.

[UnOrthOdOx]

Ran through a translator:

THE SANTUM CLAU.
Originally published in newly illustrated newspaper 1881.

Midvinternattens cold is hard,
the stars twinkle and to glimmer.
Everyone sova in lonely farm
deep during midnattstimma.
The moon habit draws its quiet ban,
the snow shines white on fur and spruce,
the snow shines white on the ceilings.
Only the Santum Clau is vaken.

Stands where to sow gray at ladgårdsdörr,
gray against that white drift,
looks, as many winters before,
up towards the moon's record,
looks against the forest, there spruce and fur
draws around the farm your dim wall,
broods, though not it learn båta,
over a remarkable riddle.

For your hand through beards and hairs,
jars central and bonnet ---
” no, that riddle is too difficult,
no, I do not guess this” ---
hits, as he plägar, shortly slika spörjande thoughts away,
goes to arrange and to be busy,
goes to deal with their duty.

Goes to visthus and tool houses,
knows on all catches ---
the cows dream the wide moon's light
summer dreams in the stalls;
oblivion off sele and pisk and drain
Pålle in the stable has ock a dream:
krubban he leans over
is fulfilled of smelling club; ---

Goes to pc meadow toiled for lambs and may,
sees, how they sova there in;
goes to the hens, where the rooster stands
proudly on their highest stick;
Karo in dog cure straw feels goodly,
vaknar and viftar the tail a little,
Karo your Santum Clau knows,
those renown good friends.

The Santum Clau creeps itself at the end to see
husbondfolket it in love,
long and well he labeled, that they
to amuse his diligence renown;
the children's cams he late on toe
approach to see the sweet small,
nobody to feel it stem to think:
it is his biggest success.

So, he has seen them, travel and son,
clean through many joints
to doze as children; but where from
kommo they well here neder?
Family followed on family near,
flourished, grew old, went --- but each?
The riddle, that non lets
to guess itself, come so once more!

The Santum Clau habit draws to ladans loft:
there, he has nest and affixed
highly on skullen in the hay's fragrance,
near at the swallow's next;
now, the swallow's abode is well empty,
but to the spring with blades and blom
comes she enough back,
consequence of itself näpna wife.

Then, she has always to chirp about
anxious goat a journey memory,
nothing still about the riddle, that
tubes themselves in the Santum Clau's mind.
Through an opening in ladans wall
shines the moon on the old man's beards,
the streak on the beard glitters,
the Santum Clau broods and intends.

Quiet is the forest and the neighbourhood all,
the life where up is frozen,
only from remote of the waterfall's cases
is consulted the entirely low-speed noise.
The Santum Clau listens and, half in dream,
itself thinks to consult the time's power,
wonders, product H even it will danger,
wonders, each source to feel to last.

Midvinternattens cold is hard,
the stars twinkle and to glimmer.
Everyone sova in lonely farm
well next to morning hour.
The moon lowers its quiet ban,
the snow shines white on fur and spruce,
the snow shines white on the ceilings.
Only the Santum Clau is vaken.

[Zoid]

Swenglish... Makes as much sense as the swedish chef...

[Zoid]

Originally posted by UnOrthOdOx
Ooooo. Zoid, you and I need to have a LONG conversation about scandinavian folklore. Especially those deemed dangerous.

"The Gnome"

Now I'm curious.

Start with this:

http://en.wikipedia.org/wiki/Scandinavian_folklore